Så var den här igen.. Värken. Och febern. Men försöker köra mitt mantra "det är bara inbillning" nu efter det där härliga samtalet med min kontaktsjuksköterska på KS. Termometern ljuger och jag har inte ont. Jag fryser bara lite och känner mig lite låg. Så säger vi. Tur jag kan jobba hemifrån. Så förbaskat tråkigt bara! Saknar allt det sociala med att vara på jobbet. Prata med kollegorna, lunchsällskap.. Saknar till och med det dåliga automatkaffet. Yes, då förstår du kanske att jag verkligen blir "kontoretsjuk" som andra kan bli hemsjuka.

Har tagit två Alvedon enligt rekommendation av den där kontaktsjuksköterskan. Hjälper inte ett dugg. Vill bara bli frisk. NU!! Längtar tills jag kan säga de orden. Resan dit kommer säkert bli lång, men jag har en känsla av att jag bara kommer behöva en operation. En sån där berömd magkänsla. Så jag hoppas den har rätt, magkänslan.

Börjar bli nervös för samtalet med läkaren på onsdag nu. Riktigt nervös. Jag har en massa frågor som dyker upp hela tiden. En massa olika scenarier som utspelas i mitt huvud. Som krigar med varandra, ställer varandra mot väggen och gör mig aningen frånvarande. Är jäkligt nöjd med att tiden inte stannat den här gången. Som sist. Då gick tiden mellan läkarbesöken och provsvren så långsamt. Nu är det nästan tvärt om. Tiden rusar fram. Ibland blir jag nästan lite rädd att allt snurrar på för fort. Hänger jag verkligen med? För någonstans gnager en känsla av att jag just nu lever i förnekelse. Jag vill inte förstå att jag är sjuk. Jag vägrar förlika mig med att jag måste opereras. Jag trycker bort mina känslor, tårarna rinner som vattenfall när jag tillåter det. Annars orkar jag inte känna efter. Det blir för många tankar som snör ihop sig. Som ett garnnystan där man måste leta länge för att hitta ena änden. Jag vill ju bara se slutet på det som inte ens påbörjats än. Behandlingen mot cancern. Så lätt att prata och skriva om det, så svårt att ta till mig det just nu. Måste sluta. Tårarna tränger på, men de är inte önskade. Försvinn!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...