Atypisk polypoid adenomyom.. Det var det läkaren på KS sa att jag har den 8 januari. Nästan 2 månader senare, och då på begäran av mig själv att tidigarelägga första provtagningen, kommer den känslokalla läkaren in och säger: cancer. Igen.

Denna underbart ärliga och raka läkare säger utan omskrivningar: "enligt min erfarenhet så ser cancer ut precis så som jag såg när jag undersökte dig. Det är min starka rekommendation att du opererar dig. Att vänta för att du ska hinna skaffa barn är inte att rekommendera. Du behöver ju isf ta hormoner och det göder bara cancern. Vi kan spara din ägg och det eller adoption gör att det ändå finns en chans för dig att bli mamma". Jag ligger på den där osköna sängen i rummet med alla andra tanter efter pärsen med den nyss genomförda provtagningen och har ont. Mammas och mina ögon vattnas, men vi är lugna. På något sätt var det ändå väntat. Sköterskan som jag pratade med om min rädsla inför provtagningen står och väntar på att ta bort infarten i min arm. Hon ser allvarlig ut och jag tänker att nu kanske hon förstår varför Huddinge i narkos inte var ett alternativ för mig.

Jag frågade hur kan alla andra läkare ha sagt att jag är för ung för att ha den här typen av cancer. Och vi kom till slut fram till att jag ska träffa samma läkare snart igen. Dels för att få provsvaren. Vilket iofs inte är så relevant i sammanhanget längre. För hon menar att proverna inte spelar så stor roll. Nu är de två erfarna läkare som säger samma sak. Det är cancer och det finns ingen anna utväg än operation. För hur har de tänkt att de ska hålla min extremt ovanliga cellförändring i hela livmodern under kontroll ifrågasatte den känslokalla. Genom prover var tredje månad? Ska jag leva så? Ska jag behöva genomlida det här? Och hon tyckte det var självklart att jag måste opereras. Det är mitt liv vi pratar om. Och ja det är jag ju rädd om. Så när jag träffar läkaren nästa gång ska jag ha hunnit smälta allt det här. Ställt in mig på operation. Ställt in mig på att behöva bekymmra mig för klimakteriet. Att det kommer göra ont för att de inte kan smärtstilla mig ordentligt eftersom jag är allergisk mot kombinationen sövmedel och morfin. Ställa in mig på att livet inte kommer bli som jag tänkt mig. Men helt ärligt, vadfan gör det? Bara jag får leva!!

Och angående den s k känslokalla läkaren så var både mamma coh jag rörande överens om att hon var den bästa läkaren jag träffat på i den härvan av olika diagnoser. I den här berg-och-dalbanan som tog fart med det där telefonsamtalet den 13 December förra året. För hon vågade vara ärlig och rak, och hon lät mig bestämma själv. För hur tänkte den läkaren jag träffade den 8 januari. Hon visste ju att jag behöver hormoner för att ens försöka bli gravid. Och hormoner visste till och med jag att det bidrar till att cancerceller växer till sig.. Hur kunde hon bara anta att viljan att skaffa barn är större än min lust att leva? Hur kunde jag inte få alla fakta så jag själv kunde få ta ett beslut om operation? Hur kunde de där människorna på den där "cancerkonferensen" få ta det beslutet åt mig?

När jag nu för andra gången har fått diagnosen cancer på fyra månader så var jag ändå förberedd. I december var jag inte beredd. Det var jag nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...