Hade precis trott att det inte skulle finnas nåt behov av att skriva av mig. Jag hade ju inte cancer. Jag var en utav de lyckliga få som fått ett glädjande besked efter en cancerdiagnos: det är inte cancer ändå! Jag intalade mig själv att det inte är något fel på mig. Nån ovanlig myomsjukdom bara. Ingen fara! Det ordnar sig! Jag kommer kunna skaffa barn om jag vill. Om sambon vill. Det är inget att oroa sig för!! Jag ska bara vänja mig vid alla provtagningar jag kommer behöva genomlida tills dess att de opererar bort min livmoder..

I onsdags var det så den 6 mars och jag skulle göra den första i raden av många provtagningar. Nervös som få hade jag faktiskt med mig mamma. Att jag fyllt 30 för snart tre år sedan spelade liksom ingen roll. Jag kände mig urlöjlig, men samtidigt trygg. Och det är väl ändå viktigast? Goa underbara mamma ställde såklart upp och mötte upp en alldeleles kollrig version av mig i KS huvudentré innan klockan ens var 8.

När vi väl kommit in begärde jag att få prata med sköterskan i enrum. Det gick bra. Jag berättade att jag är livrädd för sprutor, att lokalbedövning släppt på mig förrut och att jag pga de övergrepp jag varit med om när jag var liten kan få panik om det börjar göra ont under det vakna ingreppet, det har min psykolog varnat mig för. Jag sa att jag ville att alla som är med i rummet måste veta de här sakerna så de skulle ha förståelse om jag fick panik. Sköterskan sa att läkaren är bra men ganska känslokall och således kanske inte en läkare för mig. Jag tänkte "jag är inte ute efter att läkaren ska hålla mig i handen och klema med mig, jag vill bara ha förståelse!". Jag sa: "okej, men jag vill ändå försöka". Sköterskan tyckte nog ändå att de borde remittera mig till Huddinge istället, där de kan söva mig.

Jag fick en säng, sjukhuskläder och en infart i armen. I samma rum låg fyra andra tanter. Kunde inte låta bli att undra vafan jag gjort för att hamna i det där rummet. Jag är alldeles för ung! Vad har jag gjort för att hamna här??

Mamma drack kaffe, det var visst inte helt vanligt med sällskap, vi viskade till varann för att inte störa. Men när det är 1,5m till nästa säng blir det liksom svårt att inte störa varann. Den "känslokalla" läkaren  kom förbi min säng först. Pratade högt om allt som stod i min journal. Kände mig ensam, utlämnad. Alla kunde höra vad hon sa. Svensk sjukvård när den är som bäst tänkte jag.. Nån spelade radio på hög volym och varje gång tanterna på andra sidan rummet fick ett samtal pratade de så högt att jag skulle hört dem i en orkan utan problem. Men mamma och jag viskade. Vi pratade om allt möjligt, mamma försökte hålla mina tankar på annat håll och jag gjorde sken av att hon lyckades med det. Min högra fot viftade frenetiskt. Så blev det min tur till slut. Efter timmar i stela kläder som tvättats i 90 grader alltför många gånger och i den osköna sängen som gästats av alltför många patienter var det så "äntligen" min tur. Nä just det ja, läkaren kom förbi en extra gång för att fråga om någon ytterligare person kunde närvara vid mitt ingrepp. Jag sa att "så länge det inte är några studenter så är det ok". Okej? tänkte jag.. Det är väl för fan ingen fest där jag välkomnar för mig okända personer!?!

Jag lämnade mamma vid sängkanten och leddes gående in i det där rummet med en massa främmande människor och så den där jävla gynstolen. Usch! Men måste säga att oj vilka fantastiska människor som var i det där lilla rummet. Vi var många som trängdes där inne. Två sköterskor, två anestesisköterskor, en läkare och så den där mannen som blev inbjuden med armbågen. Tydligen hade de haft problem med kameran som de använder vid sådana här undersökningar. Självklart ska de behöva komma till rätta med detta problem just under mitt ingrepp..

Den unga anestesisköterskan höll mig i handen, de andra två sköterskorna pratade lugnande med mig och klappade på mig också. Det hjälpte tyvärr inte så mycket ändå. Jag skakade så operationsdukarna trillade ner på golvet. De fick tejpa fast dem för att de skulle ha en chans att ligga kvar. Jag hyperventilerade så att händerna blev fulla med sockerdricka. Anestesisköterskan tryckte i mig mer och mer medicin och även om jag kunde känna den där otäcka metallsmaken i gomen, som det smakar när man blir sövd, så var jag helt klar i huvudet. Och livrädd!!

Den "känslokalla" läkaren var hur trygg och bra som helst. Förklarade vad hon gjorde innan hon gjorde dem så jag var beredd. Sa att jag hade kontrollen, om jag sa stopp skulle hon sluta med en gång. Det lugnade mig. Hon tog alla prover hon behövde och jag låg där och grimaserade av smärta, kanske mest av obehag, men till slut sa läkaren att hon var klar. Och även om jag kände att mitt beteende säkert anses som högst opassande och pinsamt för en 30+ tjej så var jag stolt. Faktiskt! Så det var med stolthet jag gick från det där rummet, om än på darriga ben. Jag lyckades ändå genomföra det jag var där för. Proverna var tagna. Och även om det inte är de första proverna jag tagit, så var det de första proverna i en lång rad av provtagningar jag kommer behöva genomlida.. trodde jag..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...