Kom att tänka på tidsbegreppet som förändrades så radikalt under de veckorna som jag trodde att jag hade elakartad cancer. Då gick den så långsamt och tiden tänjdes ut så att en dag kändes som minst en vecka. Nu när jag börjar landa i möjligheten att det är något annat än utvecklad cancer så känns tiden med cancerdiagnosen helt sjukligt fjärran. Som att jag stängde in mig i en avskuren värld där alla intryck utanför silades genom en liten tratt som rann över och aldrig nådde mig där inne.

Nu hoppas jag att med tiden kunna gå vidare utan att må dåligt varje gång jag behöver ta nya cancerprover. Folk lever ju med olika dödliga sjukdomar i flera år, så det måste ju gå att vänja sig. Jag tror man gör det man måste. Tänker på överlevarna i filmen Alive som åt sina vänner uppe i Anderna efter en flygkrasch. Filmen är inte fiktion. Vi människor gör det vi måste för att överleva. Så jag kan väl inte vara så mycket annorlunda? Jag har ju överlevt förr, då borde det här vara rena hemmamatchen mot ett bottenlag. Måste bara få tiden att gå i takt med mina egna steg igen, först då kommer jag få tillbaka min vardag igen. Hm, behöver bli frisk från influensan och magvärken också. Kan ju inte ligga fastklistrad i sängläge om jag vill tillbaka till vardagen.. Hoppas tiden går fort så jag snart är där!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...