Nerverna kröp utanför kroppen. Sambon försökte lugna, men det gick sådär.. Till slut kom den unga kvinnliga läkaren och ropade upp mitt namn. Händerna skakade och tårarna låg redo i kanalerna. Hon hade ett mjukt sätt att prata, måste vara av att sitta och ge cancerbesked hela dagarna, men hennes uppsyn var tvetydigt lugnt kontra full-i-fan. Senare kom jag att tolka hennes uppsyn och sätt som hånfullt.

- Så vad har du fått veta hittills? frågade hon.

- Att jag har elakartad livmodercancer och att jag behöver ta bort hela livmodern och förmodligen även äggstockarna, svarade jag.

- Vi har låtit analysera vävnadsprovet igen och på konferensen imorse så kom de fram till att det förmodligen INTE är cancer.

Världen stannade igen. VA?? VA!! VA...Hur kan de komma fram till något annat med samma prov som underlag?? Går det här att lita på?? Vad är det istället??

- Det är bla bla bla myom (hon sa nåt på läkarspråk som jag inte förstod). Jag frågade igen vad det hette och hon upprepade det som för henne är så självklart men som för mig var så ofattbart.

Jag fick iaf veta att det jag har senare kan utvecklas till cancer och de inte är 100% säkra på diagnosen, men att de för säkerhetsskull ska ta en magnetröntgen för att se så mina lymfkörtlar inte är förstorade och de kommer behöver hålla mig under uppsikt. Nya vävnadsprover ska tas om 3 månader.

- TRE månader?? Jag vet helt ärligt inte om jag pallar att vänta så länge, svarade jag argt.

- Om vi tar prov tidigare kommer det visa samma som nu, alltså att vi inte är säkra och då finns det ju ingen mening med att ta ett prov nu.

Den unga kvinnliga läkaren hade säkert väntat sig att jag skulle hoppa upp och ner av glädje, istället blev jag arg. Framförallt kände jag hur min tillit till läkarkåren sjunkit med flera hundra procent. Så hur ska jag kunna lita på det här nu då? Det fick jag inget tillfredställande svar på. Min förvirring var total. I mina vildaste och mest positiva fantasier kunde jag inte ha föreställt mig den här vändningen. Admnistratör som jag är hade jag förberett och printat ut flera sidor med frågor men de var inte relevanta längre. Kontrollen var återigen förlorad och jag kämpade för att formulera nya frågor utifrån de nya förutsättningarna. Den unga kvinnliga läkaren verkadedock ta emot dem med ett hånfullt leende på läpparna och det fick mig att skämmas för att ens fråga eller ifrågasätta mer än jag redan gjort. Visst jag förstår att jag inte reagerade på det sätt hon föreställt sig. Nu skulle hon äntligen i all sin jobbmisär få ge någon ett glädjande besked och så blev jag inte glad. Men ska inte en läkare som har som yrke att ge cancerbesked och hålla informativa möten inför behandlingar kunna hantera en sån här situation?

Vi tog bussen från KS och det tog inte lång tid innan sambon började ifrågasätta varför jag inte var glad, varför jag inte var lättad. Jag visste inte, trevade mig fram efter ett svar i närheten av sanningen som låg dold även för mig. Kanske för att jag inte känner att jag inte kan lita på läkare längre? Kanske för att jag inte känner att jag vet vad den nya diagnosen innebär eller ens vad den betyder eller är? Kanske för att jag blev chockad av den överraskande vändningen även om den var positiv? Kanske... ???

Vi klev av några hållplatser tidigare och valde att ta en liten promenad på vägen hem och jag blev åter påmind om ett annat gissel. Jag har nu ett fönster att skaffa barn på. Om det inte vore för att jag är i fertil ålder och inte har några barn så skulle de operera bort min livmoder utan att tveka. I canceröppenhetens tecken förklarade min sambo att han inte vill ha barn. Att han aldrig velat ha det. Däremot har han känt sig pressad av mig att säga ja. Så nu står jag återigen för dilemmat att göra slut med sambon jag älskar, skiljas från vår älskade vovve och vårt underbara nya hem. Livet är fan pest eller kolera.

Mamma mötte upp hemma hos oss. Hon hade gråtit tårar av lycka och lättnad och köpt med sig chamapgne och fina lila tulpaner. Sambon lagade tacopaj och vi drack rödvin. Vi pratade och det enda jag kände var oro, ilska, sorg och förlamning. Vad fan är bla bla bla myom? Ska jag göra slut på det liv jag lever nu och som jag älskar för att kanske hitta en ny kärlek som vill ha barn? Vad är det som säger att mitt sargade hjärta skulle läka i tid för att hitta en ny kärlek som vill ha barn innan den nya diagnosen utvecklas till cancer? Ska jag bara ta bort skiten som växer där inne i min mage nu och vara säker på att överleva men välja bort barn? Frågorna blev fler och fler och jag kände att jag bara ville explodera. Skrika. Gråta.

Champagnen smakade gott. Flera glas slank ner. Vi pratade öppet och ärligt runt bordet. Ju mer vin desto mer insåg jag att jag inte vill ta slut på livet som jag känner till. Det finns så mycket kärlek här där jag är nu. Räcker inte det?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...