Tröttyrslig släpade jag mig till kontoret. Nickade till flertalet gånger på alla kommunala färdmedel på vägen. Inte ens minusgraderna fick mig att vakna. Massa kramar och omtanke av mina underbara kollegor värmde när jag nådde målet. Var inte hungrig och maten var inte ens god men lyckades ändå trycka i mig den största portionen sedan Luciadagen. Att jobba ger tydligen aptit. Magen protesterade dock och efter lunch kom den där otrevliga smärtan tillbaka. Den som kommit och gått sedan dagen innan jag fick beskedet. Den som gör att jag oroar mig för att cancern spritt sig. Den strålar ut i ryggen och känns som tusen getingstick. Den som läkaren som gav mig beskedet säger inte beror på cancern. Den här gången hoppas jag verkligen att jag kan ta en läkare på orden!

Jag har bestämt mig för att ta den där sjukskrivningen nu. För helt ärligt så kan jag inte koncentrera mig längre än två minuter i taget och då går det inte att jobba. Hur bra för min aptit det än är... Det var först när jag gick mot hissen på väg hemåt som dagens första negativa tankar kom. "Det är sista dagen på kontoret på okänd tid. Nästa gång jag går i den här korridoren och åker den här hissen kommer jag inte ha någon livmoder." Torkade tårarna i snurran ut och förbannade alla tomtar som flyttat in på loftet. Det var cancern som bjöd in dem, men jag tänker kämpa för att få dem vräkta! Så i veckan hoppas jag ha tillräckligt med styrka för att städa undan julen. Det är dags nu. De enda tomtarna jag vill ha kvar är mina favoriter och en och en annan julstrumpa 

Min tomtesamling, nu ska den flytta ner till källaren!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...