Tiden som gått så långsamt att jag hört sekundvisaren ta sina pauser tar helt plötsligt små skutt. Den går inte i jämn takt, men den 8:e januari närmar sig. Det förlamar mig på något sätt, allt känns så konstigt ut-och-in. Det känns som det ligger en hinna mellan mig och verkligheten. Jag vet inte om det beror på att tankarna snurrar så snabbt, medan tiden går så långsamt, för att bara enstaka gånger om dagen gå i varandras fotspår.

Den 8:e närmar sig som sagt och jag vill bara ha det överstökat, så jag får veta mer om min sjukdom. Så jag får ett datum för operationen så jag kan sätta ett nytt delmål. Även om jag bara vill skrika "jag vill inte något utav det här!!" så kommer datumen komma och gå och jag är rädd. Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd för att tiden ska gå för långsamt, rädd för att tiden ska gå för snabbt, rädd...

Försöker att tränga undan alla tunga tankar; med promenader, i sambons trygga famn, med filmer på TV:n kryssandes mellan flertalet öppna fönster på datorn. Det enda jag lyckas med är att driva mig själv till vansinne eftersom allt jag håller på med tar fem gånger så lång tid. Att allt hackar sig fram just nu kan ju också bero på att jag inte sover så många timmar som jag borde och att min hunger gått och blivit helt döv. Idag lockade dock sambons kryddiga fisksoppa, så jag fick iaf nåt i magen

Just nu är min plan att sova och äta så mycket som möjligt när jag kan. Fick sömntabletter utskrivna, men de känns mer som en försäkring i fall att jag inte kan somna, så jag har inte använt en enda. Mitt problem är precis som vanligt att släpa mig själv i säng i tid och att jag inte kan somna om när jag väl vaknat till. Har man en liten rastlös vovve, livliga drömmar och dessutom snarkar, ja då vaknar en lättväckt tjej som jag, även om det så är för att jag själv snarkar för intensivt. Öronproppar till trots haha..

Godnatt & cerutt!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...