Förra våren beslutade jag och sambon att skaffa den där hunden vi pratat om. Vi hade precis blivit snuvade på en underbar lägenhet med fantastisk utsikt över en livlig skärgårdshamn. Jag säger snuvade på den eftersom hyresvärden visade sig vara oseriös. Så här i efterhand är jag tacksam. För det gjorde som sagt att vi tog steget och beslutade oss för att bli hundägare.

Jag kollade på svenska kennelklubbens hemsida efter seriösa uppfödare och ringde sedan den som låg närmast. De hade bara en otingad valp kvar; en svart hanne. Precis vad vi var ute efter. Dessutom skulle vi kunna hämta honom lagom till semestern som redan var inplanerad. Namnet kom sambon på när vi tog vår sedvanliga öl på Skavsta innan avresan till London. När vi anlände till hotellet lite senare på dagen upptäckte jag av en slump att hotellets egna pir hette Nelson Docks. Det gjorde valet ännu mer självklart. Nelson skulle han heta, efter Mandela, inte efter den gamle lorden.

Ibland skapar tillfälligheterna livets väg. Tillfälligheter gjorde att vi välkomnade Nelson till vårt hem. Och som han förgyllt vår vardag. Alltid lika glad när man kommer hem. Alltid hungrig på nya promenader och äventyr som gör att vi kommer ut, vare sig vi vill eller inte. Jag har till och med insett att det är när jag som minst vill gå ut på en promenad som jag uppskattar promenaden som mest när jag väl kommit iväg. Efter mitt cancerbesked har jag än mer insett vilket lyckoinfall det var att skaffa Nelson. Han får inte bara ut mig ur lägenheten, han får mig att skratta, han är en fantastisk lyssnare och ett otroligt mysigt sällskap och han går att gosa, så mycket man bara orkar med.

Nelson föddes den 5:e april och idag blir han 9 månader. Det ska vi fira med en lång skogspromend och så ska han få ett mumsigt ben att gnaga på. Grattis Nelson och tack för att du är den underbara varelse som du är! 

Nelson ute i snön på balkongen. Efter husse och mat är snö det han gillar allra mest.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...