Inatt har jag sovit. Två timmar åt gången. Inte för att jag inte är trött, för det är ju en av de enda konstanterna i mitt liv, nä inatt drömde jag väldigt intensivt. En massa olika drömmar som jag nu såklart inte kan komma ihåg, hur hårt jag än försöker. När jag vaknade kom jag tydligt ihåg två drömmar, men det var en timme sedan nu och den enda jag minns lite svagt nu är den sista, den jag drömde när jag vaknade mitt i drömmens mest dramatiska ögonblick..

Vi var ute med den segelbåt jag är uppvuxen på: Jacques Chirac. Jag styrde en del, tills rodret lossnade och jag satte mig i fören för att använda den som en paddel i de höga vågorna. Vågorna ja, havet var verkligen inte på sitt bästa humör och 'Chiracen' låg otäckt lågt i vattnet. Ibland kunde jag se båten ovanifrån, när den bröt igenom en extra stor våg och allt vatten som sköljde över båtkroppen tyngde ner aktern så mycket att det såg ut som att båten skulle sjunka. Jag försökte påkalla de andras uppmärksamhet på just detta. "Såhär har 'Chiracen' aldrig betett sig, något är fel!!". Men vi var jagade och de andra brydde sig inte. Tyckte bara att jag gnällde. Så kom vi till vad de i filmvärlden kallar för "the point of no return" och vi var tvungna att splittra gruppen för att överleva. Vilka gruppen bestod av för några personer vet jag inte, i drömmen var det underförstått familjen. Det sista jag gav order om innan vi skulle överge skeppet var att alla skulle överleva. Jag höll ett sådant där inspirerande tal som de brukar göra i filmer, jag tänker främst på presidentens tal i Independence Day. Självklart kommer jag inte ihåg nu vad jag sa för i nästa sekund såg jag sambon stå nedanför min säng. Han kröp in i en mysig hoodtröja och jag tänkte att: "Fan!! Nu vet jag ju inte hur drömmen slutar..".

 

J

8 juli 2013 13:11

Drömmar e konstiga ting haha.. :) Kram

krokii

8 juli 2013 14:47

Ja verkligen!! :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...