När sambons mamma och man hälsade på i vintras, över jul, var jag som elefanten i rummet. De frågade inte någonting om min sjukdom, vilket kändes jättekonstigt eftersom de då visste att jag precis fått ett cancerbesked. Sambons syster vågade fråga och visade hur mycket hon brydde sig viket gjorde att det kändes ännu konstigare att deras mamma inte frågade eller sa någonting alls.

Nu när vi hälsar på dem på Tjörn och sambon tog en lunchlur fick jag och hans mamma några timmar för oss själva. Fick en olusitg känsla. Det känns som att jag måste smyga med att jag är sjuk, men när morgonmedicinen åkte fram på frukostbordet och vi satt där för oss själva kom frågorna naturligt. Medicinen blev en utlösande faktor, en anledning att lyfta på locket och våga prata om det som är och det som varit. Men så är det ju, alla reagerar vi olika på cancer, vare sig vi drabbas själva eller någon anhörig eller nära drabbas. Skönt var det iaf, nu är min sjukdom inte längre osynlig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...