Var inte meningen att juli skulle börja i sorgens tecken. Det är inget man planerar för såklart, det är sån skit som bara händer. Som får en att tänka och tacka nån högre makt att det iaf inte var min syster. Sådana här händelser som får en att bli så självisk, ledsen och frågande. Varför? Hur? Livet är fan inte rättvist. Mitt sista inlägg i juni skulle handla om något annat, som jag då upplevde som skrämmande och läskigt, men så ringde min syster och gav mig perspektiv. Allt annat känns fjuttigt.

Hur kunde det hända? Jag hoppas syster med vänner får svar. Inte för att det gör något ogjort, men det svarar på dessa frågor som gnager i deras huvuden. Led hon? Det finns kanske ingen som kommer kunna svara på den frågan, än mindre ärligt kanske. Det är en onyttig fråga som kanske går att skaka av sig med tiden. Sedan kommer alla arga muttrande tankegångar om hur orättvist livet är, vilket föranleds av den värsta frågan av dem alla: VARFÖR?!?! Den är lika osvarbar som frågan vad som är meningen med livet. Finns tusen svar och tolkningar, men ingen utav dem behöver nödvändigtvis vara rätt.

Mina tankar går inte bara till de vänner som nu sörjer sin förlorade vän, de går även till familjen som nu kommer leva med en livslång sorg. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur tungt de har det nu och vilken lång resa de har framför sig innan de kommer kunna se världen i färg igen. Jag hoppas jag aldrig kommer behöva gå igenom samma sak som dem. Jag hoppas familjen kommer få all den hjälp de behöver för att kunna fungera igen. Jag hoppas de känner all den kärlek som deras dotters vänner och deras familjer sänder i deras väg. Kärlek ♥

Lyssnar på Simon och Garfunkel och låter tårarna rulla..  R. I. P.   M ♥

 

J

1 juli 2013 13:19

Vacker låt! Kärlek ♥

 

Mellansyster

1 juli 2013 15:07

Älskade M, du lyser nu som en stjärna så klar. För evigt i våra hjärtan. Livet är så orättvist...

http://Neversayno.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...