Fastnade för en rubrik på Aftonbladet på nätet nyss. Den handlade om att bryta med en familjemedlem. Jag kände rubriken ända in i hjärtat. Under långa perioder i mitt liv har jag inte haft någon kontakt alls med min pappa. Även om jag lyfte på luren och ringde honom förra hösten så har jag ändå insett att vi aldrig kommer ha en normal pappa dotter relation. Vi har sårat varann så mycket det är omöjligt. Dessutom har vi så olika ingångslägen i uppbyggnaden av denna skadade relation. Han sätter alltid som krav att jag måste vilja umgås med hans nya fru, som jag helt ärligt avskyr och enligt mig är ett stort problem i min dåliga relation till min far. Frågar du mig tycker jag till och med att hon inte har alla hästar i stallet. Hur kan man annars bli svartsjuk när en far visar sin dotter kärlek? Dessutom var det när hon dök upp i hans liv som jag blev av med min pappa. Tror inte på sammanträffanden. Så nej jag tycker inte att min far kan hålla vår relation som gisslan i fall jag väljer att inte ha en relation till hans fru.

Det finns mycket ont att säga om vår relation. Absolut värst är fortfarande att min egen pappa, som uppfostrat mig att alltid tala sanning, inte tror att jag blev sexuellt utnyttjad som liten. Hur reparerar man det värsta tänkbara sveket som förälder? För det är så jag ser det. Det gör fysiskt ont i bröstet när jag tänker på att han inte tror mig. Han tror mig inte trots att han känner mig. Eller jag trodde han kände mig iaf.. Han tror mig inte trots att han vet vilket helvete jag gick igenom de där tre långa tuffa åren i terapi. Trots att jag aldrig givit något annat intryck än att jag aldrig skulle ljuga om en sådan sak så tror han mig inte. Så hur ska man gå vidare med en relation som är så trasig? Helt ärligt så har jag inte en jävla aning. När jag återupptog kontakten i höstas så var det för att jag trodde att jag skulle bli mamma, och jag ville ge mitt eventuella barn en möjlighet att ha en relation till sin morfar. Nu kommer det ju förmodligen aldrig bli några barn för min del. Så anledningen har lite försvunnit kan man säga och jag undrar hur fortsättningen kommer bli. Vi hörs någon gång i månaden. Pratar mest sjukdom och elände eftersom vi båda lever i skuggan av cancer. Men sen då, när "smekmånaden" är över och han kräver att jag ska träffa hans fru? Vad gör jag då? För jag vill verkligen inte träffa henne. Jag har absolut inget intresse av att träffa henne och jag orkar inte med fler fruktlösa konflikter som jag kommer ligga och älta om nätterna i månader framöver. Jag har andra bekymmer som kräver min fulla uppmärksamhet och energi.

Jag är ingen sierska. Jag vet inte hur det kommer sluta, men jag är inte främmande att bryta kontakten om relationen börjar bli mer skadlig än nyttig igen. Det är bara den krokiga vägen till framtiden som kan visa vart min och min fars relation kommer ta vägen..

Dags att bryta med familjen? - Aftonbladet

 

Läsare

28 juni 2013 01:04

Vet inte vad jag ska säga tungt Du måste vara så otroligt stark som orkar! Kram

 

Isa

28 juni 2013 10:34

Hoooppas de kommer gå bra :-D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...