Oj vad det snurrar i mitt huvud när jag skriver detta. Har varit en irriterad dag idag. Trött. Förmodligen det som spelade in. Så här kommer en snabbsammanställning av dagen..

Startade hos sjukgymnasten på smärtans hus. Fick en massa övningar och konstaterade att jag är grymt överrörlig, trots att jag säckat till mig så.. Taggad att ta mig tillbaka till handbollen!! Sen blev det jobb och då mest shopping inför två intensiva dagar av konferens i scoutstugan. Sen ringde min privata gynekolog precis som utlovat. Tur att nånting i vården ändå fungerar!! Hon frågade hur jag mådde och vad de sagt i Boston. När hon fick veta kunde hon inte förstå att det är sant. "Jag har jobbat i gynsvängen sen -75 och aldrig haft att göra med en patient som du", sa hon senare. Och eftersom jag är hennes speciella patient tog hon emot mig efter arbetstid, eftersom hon egentligen inte har några tider förrän efter semestern, i Augusti. Grym är vad hon är!! Bryr sig faktiskt på ett genuint sätt. Visst, det är klart att en läkare inte heller ska behöva ta med sig jobbet hem. Det räcker med att göra som man lovar och visa att man verkligen gör sitt bästa. Tänk vad mycket tryggare man skulle känna sig som patient då..

Vi konstaterade iaf att jag ändå ska fortsätta med min gulkroppshormon behandling. Den hjälper. Och självklart vill jag göra allt för att göra det pest och pina för cancern, men att gråta konstant är inte vägen dit. Trodde aldrig denna dag skulle komma. Det gjorde den. Jag har tagit mitt första "lyckopiller". Okonventionell behandling till en okonventionell patient. Min gynekolog sa att det är värt ett försök. Att jag inte ska se det som ett misslyckande. För det är ju inte mitt fel att jag inte tål gulkroppshormon och att det är enda "botemedlet" mot cancern. Men jag är lite rädd för såna här piller och boken med biverkningar som medföljde gjorde det inte lättare heller. En vanlig biverkning är att man blir mer självmordsbenägen de första två veckorna.. Strålande!! Kan jag få be om något så är det att jag för en gång skull INTE är en av dem som får de värsta biverkningarna. Får jag önska väljer jag istället viktminskning, den var ju den enda positiva biverkningen. Är redan torr i munnen så hoppas att det inte blir värre än så.

Pratade även om att jag hellre vill remitteras någon annanstans och varför. Tyvärr skulle det bli till Uppsala och det skulle ju vara lätt drygt. Så jag får försöka stå ut med dem på kvinnokliniken och ha så lite med dem att göra som möjligt. Så jag hoppas verkligen slippa tråkiga besked framöver som gör att jag måste tillbaka till dem igen!! Just nu känns det ganska lovande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...