Hade precis läst Aftonbladet. Dagens vanliga elände. Förundrades över hur någon trillat ner för Åreskutan och dött. Värmeböljan i Dödens dal. Svensk familj i helikopterkrash. Så hör jag telefonen ringa svagt från hallen. Springer ut för att leta upp den. Missade precis samtalet. Ser att mellansyster ringt två gånger. Ringer upp. Hör direkt att något är fel, hon hulkar, jag förstår med en gång att det hänt något. Stålsätter mig.

- Det var M som trillade nedför Åreskutan. Hon är död. Jag pratade med henne förra veckan. Hon skulle fylla 25. Det är så jävla orättvist!! Hon blev bara 24, man ska inte dö då.. Vi skulle höras när hon kom hem. Hon kommer inte hem!! Hon kommer hem i en kista. Det är så jävla orättvist!! Det hade tagit sån tid att nå henne. Åh tänk om hon hade ont?!? Tänk om hon låg där så länge och hade ont..

Samtidigt försöker kära syster köra bil. Hon ska hämta upp de två vännerna jag och sambon sprang in i tidigare idag vid Kungsträdgården. De ska åka ut till byn där de växte upp allesammans. Hela tjejgänget som fortfarande träffas så ofta de kan. Hon hulkar och pratar osammanhängande, men jag förstår vad hon menar. En gammal vän har dött. Det är förbannat orättvist!! Jag gråter också. Lyssnar. Säger nästan ingenting, hummar bara med för att systra mi ska veta att jag är kvar och lider med henne. Hör hur min syster är i chock. Det finns inga ord för att lindra, inget som kommer få allt att bli bra igen, orden räcker inte till..

Sena iväg som vanligt, men till slut tog vi fart mot staden. Det som var tänkt som en lång promenad till Strömmen blev till spårvagn och tunnelbana så att vi inte skulle bli allt för sena. Vi hoppade av i Gamla Stan och kryssade mellan turisterna på alla de kullerstensbelagda smågatorna. Efter bara ett par minuter kom vi på oss själva med att bli sådär "Stockholmstressade" och irriterade på alla flanörer. Meningen var ju att vi skulle njuta ute på stan och det gör man ju inte när man muttrandes kör slalom mellan alla ditresta nöjesresenärer. Så vi stannade upp vår vansinnesfärd vid Slottet och saktade ned på tempot. Dumt att jäkta på semestern!!

Det var så otroligt mycket folk ute, trots de hotande regnmolnen, att vi beslutade att börja med lunch i Kungsträdgården. Mineralvattnet blev till ett glas vitt som sambon på eget initiativ överraskade med, men jag protesterade inte nämnvärt. I den änden vi valde att avnjuta vår lunch var det inte så värst mycket folk. Hela Stockholm var ju nere vid Strömmen och det gjorde inte oss ett dugg. Vi är inte så förtjusta i stora folksamlingar nån utav oss.

Det var väldigt varmt trots den molniga himlen och mitt glas hade till min förtjusning en härlig "semesterimma" på utsidan. Sån där fukt man som barn alltid ville sätta fingrarna på och rita mönster i. För mig är det förknippat med varma semestrar, men nu är det alltså så härligt varmt här hemma. När vi har semester!! Självklart var Nelson med oss och hans lilla nos rörde sig i vinden som ett känsligt instrument som reagerar på minsta lilla doftberöring. Han fick dock nöja sig med en banan som vi hade packat med oss. Mitt under lunchen blev det dock dramatiskt värre då ett gäng med fallskärmshoppare en efter en störtade ned mot strömmen till folkets jubel. Den siste ut såg dock inte riktigt ut att ha full kontroll på den höga fart med vilken han störtade mot vattnet. Sambon var säker på att det inte gick bra och var tvungen att hålla koll på Aftonbladets hemsida. Men det verkar ha ingått i showen för det står fortfarande inget att läsa om någon olycka vid Flugtag idag.

Efter vår lilla vilopaus från folkvimlet gick vi på tur i Kungsträdgården och Nelson nosade upp en liten tax att leka med. Skrattade gott åt hans försiktiga lek med den betydligt mindre nyfunna kamraten. Blir så glad att han kan leka så fint med vilken hund som helst, stor som lite, ung som gammal. De fick även andra som passerade att säga 'naw' och yttra andra ljud för att förstärka hur söttt de lekte ihop.

Efter en lång stunds lek begav vi oss närmre Strömmen för att försöka få se något utav tävlingen, men det var så mycket folk att det var svårt att röra sig i folkmassan med Nelson. Bästa bilden på någon utav de tävlande farkosterna var på en som redan trillat i vattnet och skulle lyftas upp med grävskopa.

Vi gav efter en liten stund upp försöken att få se något av tävlingen och började istället sakta vandra hemåt längs kajen. En trevlig promenad längs vattnet i vår vackra huvudstad en varm sommardag. Tråkigt nog blir bilder lätt dystra så fort det är moln på himlen..

Ska berätta lite senare vad som hände sista lilla biten på vägen hem.. Men nu blir det ännu en tupplur. Känner mig verkligen helt sänkt just nu och magen gör sig påmind. Om det inte slutar blöda snart kanske jag ska ta mig till en läkare. Vill verkligen inte det!! Ska nog skämma bort mig med lite chokladglass först. Har hört att det ska vara bra för magen hihi..

Försöker skjuta undan sorgen som hägrar nånstans bortom horisonten. Förtränga alla tecken på cancer. Har lyckats förhandla ett slags status que med mig själv. Just nu är jag bara. Planerar inga versioner av framtiden som inte går att förutse redan nu. Hoppas att jag ska undkomma den där ofrånkomliga operationen. Just det känns oerhört riskabelt; hoppet. Så jag försöker vara som olja i vatten, flyter ovanpå livet som pågår där utanför, i min alldeles egna kokong ser jag livet med färgade glasögon. Ibland lägger jag handen på ytans spänning för att höra ljuden från världen som fortgår där på andra sidan, men i rädsla att bryta den valda separationen drar jag snart handen till mig. Jag är inte redo, inte riktigt än. Semestern är nu halvvägs gången och om två veckor måste jag ändå ta mig ur mitt isolerande hölje. Hittills har den gjort så gott jag önskade inför den, låt oss hoppas att det som återstår gör mig redo för det som komma skall.