Igår natt kom han hem från tjänsteresan. Visste ju inte vad han ville, men något har hänt medan han var borta. Det började med att jag lät honom vara den som smsade mig. Det gjorde att han till och med var lite nyfiken på vad jag gjorde här hemma. Så stod han där i dörren med resväskan i handen och med ett solbrunt ansikte. Glad. Ville ha både kram och puss. Tonen var vuxnare samtalet vänligt. Jag lät honom hela tiden leda. Så han berättade om resan, kulturen, maten, landet och vädret. Och han berättade hur rädd han blivit när personen han assisterade slog i huvudet och handlöst föll i vattnet. Hur många tankar som snurrat i hans huvud när han såg personen ligga och flyta i poolen med ansiktet nedåt. När han satte fart för att komma till undsättning gjorde han det i tron att det redan var för sent. Att personen som flöt omkring med ansiktet nedåt redan var död. Han föreställde sig hur det skulle kännas att behöva åka hem med personen han ansvarade för i en kista samtidigt som han själv blev anklagad för personens död och blev av med sitt jobb. Hur rädd han var när han drog upp personen ur vattnet och denne bara hängde helt lealöst i hans armar. Jag lyssnade intensivt och blev tagen av de hemska minuter som gick tills de kunde börja tro att det skulle sluta bra. Trots allt. För hans kollega som också fanns vid poolen, hon blev som förstenad. Vågade inte agera och stod bara stilla på skakiga ben tills sambon fått igång personen som flytit runt livlös i poolen. Det är det som är skillnaden på liv och död. Det är dem som agerar istället för att frysa fast som räddar liv. Som skulle ha en betydligt större chans att själva överleva i en på liv-och-död-situation. Sambon är en sån som agerar. Och kanske var det detta som fick honom att tänka efter lite. För han kom hem med kärlek. Ville pussa på mig innan han somnade. Ville ha mig nära. Och idag har hans händer hela dagen trevat efter mina. Ibland behöver man kanske komma ifrån varann för att kunna komma nära igen.